(under construction)

Stockholm 5 december 2017
Some thoughts in relation to #Konstnärligfrihet and #metoo (only in Swedish)

Den 30 november 2017 hör Frida Sandström av sig till mig (och, tänker jag, ett antal andra person) gällande uppropet #Konstnärligfrihet i samband med en artikel hon skriver för Kunstkritikk. Hon undrar om jag har lust att svara på några frågor i samband med detta och skickar nedan 5 frågor till mig. Artikeln "Konstskolor grogrund för diskriminering och sexuella övergrepp" publicerades idag den 5 december. Mina svar hamnade utanför artikeln (pga. antalet ord i artikeln) så därför delar jag mina svar här.

1. Har du själv eller personer i din närhet utsatts för sexuella trakasserier på er arbetsplats eller utbildning (även tillfälliga kurser eller samarbetsparter, samt en yrkeskultur i stort)? Om ja, vilken roll spelade arbetsplatsen/utbildningen i möjliggörandet av det som hände? 

Ja, jag har erfarit sexuella trakasserier, och har också varit närvarande när andra personer blivit sexuellt trakasserade. När jag nu försöker formulera mig kring denna fråga känner jag hur tystnadskulturen har internaliserat sig genom mig och gör mitt minne stumt och min kropp spänd (även efter veckor av #metoo gemenskap). Jag har i mitt yrkesverksamma liv, i mer än 15 års tid strategiskt undvikit enskilda möten eller samarbeten med vita heterosexuella cis-män (förutom några få som jag har förtroende för, och som är mina vänner). Eftersom jag inte har stort intresse av att prata med eller om vita heterosexuella cis-män i allmänhet, har jag undvikit eller hållit mig undan från diskussioner och rum där denna grupp av människor är i fokus eller tar fokus, som i diskussioner om sexuella trakasserier. Jag vet att detta inte är en lösning på vårt gemensamma problem med sexuella trakasserier och sexualiserat våld (inom konstfältet), men för mig är det och har varit en överlevnadsstrategi. Inom ramen för mitt konstnärliga arbete har jag istället försökt skapa, ta del av och stödja rum/situationer/samarbeten som arbetar för att förändra de rådande maktstrukturer som fortsätter att hålla sexismen (klassismen, homofobin, rasismen, funkofobin) i handen, eller bakom ryggen, eller i kuken.

För mig känns det som om arbetsplatsen/utbildningen i dessa situationer inte alls har tagit sitt ansvar. De har inte brytt sig om att läsa “manus” eller ens att repetera sin roll, vilken kräver att de handlar enligt de föreskrifter och lagar som finns gällande sexuella trakasserier. Om vi/de inte övar och praktiserar de värden vi/de vill ska vara en del av vår gemenskap kommer “de som kan sina roller” fortsätta att spela enligt det hegemoniska manus som understödjer tystnadskulturen och vidmakthåller de rådande normerna och maktförhållandena.

2 a. Har det förekommit sammanhang då du med anledning av din relation till en viss institution har hindrat dig själv från att svara, reagera, eller agera? 

Ja.

2 b. Har det förekommit sammanhang då du med anledning av din relation till en viss institution har underlättats att svara, reagera, eller agera?

Ja.

3 a. Vad, i en kulturinstitutions organisation, relaterar du till förekomsten av sexuella trakasserier inom konstvärlden? Det vill säga: vad för specifika organisationsstrukturer hör samman med en vålds- och tystnadskultur? 

Strukturer inom organisationer som på olika sätt upprätthåller och bekräftar de rådande normerna (läs: heteronormativa, patriarkala, rasistiska och kapitalistiska) inom organisationen kan vara ägarskap och strukturella hierarkier inom organisationen, organisationens fördelning av makt och mandat i relation till ansvar och arbetsbörda (för de som utför arbete inom organisationen), ekonomiska intressen hos organisationen, anställnings-, löne- och ersättningssystem, brist på transparens, dvs. regler om insyn, öppenhet för fristående granskande organ/personer. Sen finns det såklart normer inom alla dessa organisationsstrukturer inom kultur- och konstinstitutioner som på olika sätt understöder möjligheten att missbruka makt, såsom genikulten med dess “lärlings traditioner”, nepotism, "kanon", den icke ifrågasatta normaliserade alkohol- och drogkonsumtionen, obetalda “väntjänster” etc.

3 b. Hur skulle du vilja se att en kulturinstitution och de sammanhang där du verkar organiseras för att motverka en vålds- och tystnadskultur? 

Först och främst vill jag att konst- och kulturorganisationer betalar för dessa råd (ja, denna text är en del av detta problem: det obetalda arbetet).

Ett gratis förslag som jag kan dela med mig av till varje konst- och kulturinstitution i Sverige: formulera er målsättning genom mål- och policydokument och skapa en utomstående resursgrupp av verksamma konstnärer, kulturarbetare som tillsammans med institutionen arbetar med att uppnå denna målsättning, och betala dem för deras arbete.

4 a. Finns det särskilda positioner/namn på en kulturinstitution eller med motsvarande inflytande i ditt yrkesliv som du upplever ha medverkat till en vålds- och tystnadskultur? 

Ja, mer eller mindre ALLA.

4 b. Finns det särskilda positioner/namn på en kulturinstitution eller med motsvarande inflytande i ditt yrkesliv som du upplever ha större ansvar när det kommer till att motverka en vålds- och tystnadskultur? 

Jag anser att vi har ett kollektivt ansvar här. Men ja, med makt och hög status kommer ansvar. You know who you are!

5. Vilken position upplever du att du själv har i relation till det som du har upplevt och till de omkringvarande strukturerna? Hur har detta påverkat ditt yrkesliv? 

Som en person som definierar mig som en icke-binär queerperson har den för givet tagna heteronormativteten känts som en trakasseri, eller som ett övergrepp i många situationer. Samtidigt har jag lärt mig att att min position som vit medelklass person i Sverige, på olika sätt har skyddat och fortsätter att skydda mig från många andra former av uteslutningar, förtryck, trakasserier och våld.

De rådande strukturerna och värdehierarkierna, inom samtidskonstfältet, fortsätter på olika sätt att möjliggöra och understödja en “kultur” av klassism, sexism, homofobi, rasism och funkofobi. Detta påverkar mitt liv in i varje por och innebär att jag varje dag måste göra aktiva val för att inte bekräfta eller bli bekräftad av dessa strukturer. Detta är såklart en omöjlig uppgift och denna omöjlighet är utmattande. Oftast så utmattande att det har varit viktigt för mig att hitta, skapa, och formulera nya “platser” där vi som vill “något annat” kan formulera, utveckla, använda oss av andra värdesystem, strukturer, metoder för att pröva andra sätt att förhålla oss till varandra och vår omgivning. Detta har också varit en överlevnadsstrategi. År 2005 var jag med och grundade YES! Association / Föreningen JA!, vars syfte är och har varit att arbeta för “att störta de styrande heteronormativa, patriarkala, rasistiska och kapitalistiska maktstrukturerna genom att genomföra en strukturell omfördelning av tillgången till finansiella resurser, plats och tid inom (konst)fältet.” Jag känner mig väldigt tacksam för det arbete vi gemensamt gjort under dessa 12 år och de olika feministiska och intersektionella strategier och metoder vi har undersökt och utvecklar inom ramen för föreningens arbete. Detta är en kamp. Detta är vår kamp.

-----------

In 2006 I wrote this essay for the Swedish culture magazine Glänta. Delar av det gemensamma (Parts of the Common), issue 1-2.06 (in Swedish)